Den gamla generationen med "hyfs"

För att komma hem till mig och samtidigt röra på sig så lite som möjligt kan man ta en s.k. hissbana upp på berget - världens enda hissbana faktiskt, liknar dock de på Skansen - och hörde två, ursäkta uttrycket, kärringar sitta och prata. Eller egentligen var det bara en kärring då den andra verkade vara bland molnen redan. Kärringen, den första tanten, hade kortklippt grått hår, ljusblå ögonskugga och rynkor som avslöjade att surminen var standard. Hon såg ut som en sån där riktigt bitter gammal hagga som ideligen försöker se ung ut då hon inte accepterat sitt åldrande. Ett par fula pärlörhängen hade hon också.

Hur som haver så satt de små damerna och hade syjunta mitt bland trängseln och pratade om Barbro som inte hade någonting med det att göra (ingen aning om vad det är.). Efter fem minuters öron-misshandel var hissbanan uppe och det var dags att kliva av. I utgången står då en pojke i 15-års åldern och ser lite gangstah ut. Kärringen ser genast sitt tillfälle, snabb som en kobra ställer hon sig så att hon kliver av honom så nära som möjligt för att sedan gorma "Man kan väl få komma av också?!". Javisst får du det, svarade pojkvarslet artigt, då han egentligen bara stod där. Snart efter tanterna kliver även jag av och när jag kommer ut ur vänthallen hör jag hur pastell-ögonlocket vill meddela hela världen genom att halvt gorma till sin syjunteväninna "Korkade! De är ju helt urblåsta nu för tiden!".

Det var droppen. Nu var jag så trött på den där tant-jäveln och alla andra kärringar där ute i världen att det fick vara nog. Med bestämda steg vände jag mig om, gick fram till henne och gav henne en smocka. Rätt på kindbenet. Det började blöda och båda tanterna skrek - en av rädsla och den andra av smärta. Sedan vände jag mig iskallt om och gick hem, torkade av blodet och ringde Markus för att prata strunt. Eller, jag ville i alla fall allt göra det. Men det där med Markus, det var faktiskt sant.