Idag hittade jag en gammal dikt jag fick av min lågstadielärare, som jag på den tiden stod mycket nära, när jag slutade femman. Jag minns att jag gillade den då. Jag gillar den nu med, men känner inte samma igenkännande känsla som jag gjorde då. Här är den:
"När jag är en gammal kvinna ska jag gå klädd i purpur
och en röd hatt som inte alls passar till
och jag ska slösa min pension på konjak och sommarhandskar
på satinsandaler och så ska jag säga
det finns inga pengar till smör.
Jag ska slå mg ned på trottoaren när jag är trött
och jag ska glufsa i mig allt som bjuds på varuhusdemonstrationerna
och ringa i alarmklockor
och dra min käpp längs staketet
och ge tillbaka för min välanpassade ungdomstid.
Jag ska gå ut i tofflor i regnet
och plocka blommor i regnet
och plocka blommor i andras trädgårdar.
Och lära mig spotta.
Då kan man gå klädd i förskräckliga blusar och bli allt fetare
och äta åtta korvar på en gång
eller bara bröd och potatis under en hel vecka
och samla pennor och kritor och ölunderlag och saker i askar.
Men nu måste vi ha kläder som håller oss torra
och betala vår hyra och inte svära på gatan
och vara ett gott exempel för barnen.
Vi vill ha vänner på middag och läsa tidningarna.
Men kunde jag inte börja så smått redan nu?
så människorna som känner mig inte skulle bli så
chockerade och överraskade.
När jag sen verkligen är gammal och börjar gå klädd i purpur."
Av Britta Lönn, fritt efter Jenny Joseph.
Och just idag, tro det eller ej...
...så går jag klädd i purpur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar