Måste börja med varannan vatten

Det är söndag och jag är bakis. Helt okej tycker de flesta. Inte jag, då jag fortfarande är bakis från fredagen. Och jag är en tjej som vanligtvis inte blir bakis, alls. Förstå mina äventyr? Som att fara på de vildaste vatten, vingligt och man blir illamående.

Huvudet står stilla

Klockan är kvart över två och jag kom nyss innanför dörren, utan att ens ha festat det minsta!

Satsade allt igår så idag var krafterna slut och jag har varit helt sänkt hela dagen. Vaknade vid ett för att ligga kvar som en döing till klockan fyra. Lyckades därefter, med stor kraftansträngning, att dusch-bada och göra mig fräsch för att sedan ta mig till min morbror och hans sambo för lite mat. Vi grillade och maten blev grymt god! Det bästa jag ätit på länge faktiskt, färskpotatisen var så god att jag lika gärna kunnat äta den precis som den var, bara den.

Tre påfyllningar efterrätt (gräddglass med hallon, jordgubbar och chokladdoppade jordgubbar) och några timmars dötid i soffan mötte jag min kära vän la Paris som jag brukar kalla henne . Så himla fin och härlig tjej den där Parisa. Vi struttade runt hela söder, gick från Medis till Mariatorget och därifrån vidare upp på Skinnaviksberget (inte säker på att man stavar det så, men whatever.) där vi satte oss för att mysa lite. Fick flashbacks från högstadiet av några skråliga gäng som satt lite längre bort, vilka tider det var va!

Någonstans där mellan Medis och Maria så går vi förbi ett hotell, men la ingen större notis på det, det vi däremot lade märke till var ett plötsligt "uääähhh". Jag kände några lätta droppar nudda baksidan av vaden och vi vänder oss om för att inse att en tjej (avgjorde det på hennes "tonläge" i sitt uääähh) just spytt två meter bakom oss från tredje våningen på hotellet. Vi skrattar lite lätt förvånade och inser strax att om vi gått där två sekunder senare så hade vi fått oss en varsin pizzamössa på huvudet. Inget att föredra en lördagskväll, eller någon annan kväll heller för den delen.

Nu ska jag slagga fett. Hoppas ni är ute och röjer stan å mina vägnar. Ni vet att det är vad jag förväntar mig av er. Bouenasera amigos/amigas.

Bakisångest

Nu när skolan är slut och det inte längre finns fasta rutiner. Är det då man måste styra upp sitt liv och sånt? Jag hoppas inte.

Floating time

Jag är den i mitten med rosa napp.

Jag minns att som femåring ansåg jag mig stor. Känslan höll i sig tills jag var runt sjutton. Jag ansåg som tioåring att sexton var den perfekta åldern, det gör jag fortfarande. Som tioåring ansåg jag även att folk som var äldre än sexton var vuxna.

Såhär två och ett halvt år efter sexton är jag inget barn längre, inte ens ungdom. Jag är "ung vuxen" enligt arbetsförmedlingen.

Men ändå, när jag är lycklig, känner jag mig inte en dag över fem.

Sommarstockholm

Som sällskap i väntan på Jannes bestämde jag mig för att följa med Emelie & Mathias till The Stray Boys utförsäljning på vikigagatan idag. De har tänkt till så vi är där precis i tid till att de öppnar. I ungefär fem minuter fick vi titta i lugn och ro, sedan hade det droppat in så mycket folk att man knappt kunde röra sig, syret var slut och temperaturen låg på 40+. Jannes gav upp först, tätt därefter jag. Emelie och Mathias var ståndaktiga och lyckades till och med få med sig lite kläder hem.

This is Jannes.

Efter denna utflykt tog jag mig till polisen och hämtade ut mitt nya id. Fy fan säger jag bara. Men kan inte minnas att jag någonsin hört någon som blivit nöjd med sitt pass/id-foto.

Jag satte mig på buss 40 för att åka hem men fick en otrolig lust sätta mig på långholmen, helt sådär i min ensamhet. Så jag hoppade av bussen, knallade upp längst västerbron, svängde ner för trappan, upp på berget och volia. Framme. 

Fixade mig en mysig plats med utsikt över la stada, satte på favoritmusiken och tänkte på allt och inget. 

Efter en stund kände jag mig lite uttråkad, men var ändå väldigt bekväm i min position så jag underhöll mig med att ta kort.

Visst att Sverige suger om vintern. Däremot skulle jag inte vilja bo någon annan stans i hela världen under sommarhalvåret.

Stockholm slår allt!

Hakuna matata

Nu är jag ÄNTLIGEN KLAR!

Det är ingen lycka jag känner. Inte än, den kommer på studentdagen. Nu känner jag lättnad!

För varje varje avklarad uppgift gjorde jag ett tjockt svart streck över den på min långa lista jag klistrat upp på sovrumsdörren. Och för varje nytt tjockt svart streck var det som om stenbumlingar av ångest ramlade av mig. Nu nu känner jag mig så lätt!

Kanske ska passa på att väga mig?

Kvällspluggande

Det går sakta sakta framåt. Betar av fråga efter fråga. Långsamt. Men, det går framåt.

Tycker på något vis det är rätt mysigt att sitta uppe så här sent och plugga. Rummen som annars är så fyllda med liv är nu stilla och tysta och det det enda som hörs är smattret av regnet som slår mot rutorna. Regnet gör att det känns sommar nu.

Kvällsskorpor med ost och korv

Lite lätt beroendeframkallande är de.

Jag började med att ta en, nu har jag ätit fyra.

Skorpor är helt klart underskattade!

Sitter och plitar på mina 84 frågor som nu är runt 60 st. Har en känsla av att jag kommer vara vaken ett tag till.

Att bo på landet

Jag känner mig effektiv. Bloggar lite samtidigt som jag sitter i brutal ångest och svarar på 84 frågor inom ämnet Rättskunskap eftersom jag inte gjort ett enda prov under hela kursen. Hehe.

Men! När jag klev av tunnelbanan efter skolan idag så möttes jag av en folkhop. Kommer ut på gatan och möts av ännu fler människor. Det är gatumusik, barnskratt, en doft av brända mandlar och en riktigt härlig atmosfär. Det är marknad!

Hittade de här döläckra coyboyhattarna. Beach'09?

Vart hittade man mig dreglandes? Här såklart...

Men kände att jag skulle va lite dutti och köpte rispuffar doppade i vit choklad. Åt helvete med kinapuffar säger jag efter de här.

Även blomsterbutiken vid mig hade fixat det extra fint.

Jag har lite hatkärlek till mitt bostadsområde, har bara bott här sedan i höstas, hela befolkningen känns lite White trash på något vis. Å andra sidan så har det ett charmigt litet 50-tals centrum med små butiker, allt från hästbutiker till blomsteraffärer och så har vi Presentgrisen (en presentbutik att fynda i). Hela området känns som en småstad på landet. Som det här med en marknad, hur mysigt är inte det?

Efter regnet kommer solsken!

Rubriken är ett allmänt känt uttryck som jag själv peppar mina vänner med när de är nere. Men, aldrig förr har jag känt innebörden så betydelsefull och realistisk som idag. Efter regnet kommer verkligen solsken!

För att klargöra för er är alltså den 29e, imorgon, dagen D. Dagen då alla betyg sätts för att sedan aldrig kunna ändras eller redigeras igen, någonsin. Detta betyder i sin tur att idag är en dag full med betygsamtal.

Jag hade tidigare missat mitt betygsamtal med Claudia, min projekthandleadre, inte bara en utan två gånger. Så jag kände att det var dags att jag tog emot kulan. Det skulle svida, men det var tvunget. 

Jag går in i rummet där hon sitter med nedstämt huvud och beredd på ett långt tal om hur viktigt det är att lämna in allting i tid och att man måste göra alla uppgifter. Vad tror ni jag fick höra?

Tanten, som jag numera älskar, nej går inte.. blir "gillar", talar om för mig hur fantastiskt mitt arbete är och hur bra jag jobbat med precis allting. Jag bara gapar. Sen sänker hon rösten. Lätt nedstämt så börjar hon prata om vad den andra läraren sagt.Hhon var visst inte lika impad. "Fan, nu har hon sågat mig" tänker jag. Bomben släpps. Av henne fick jag "bara" VG+. Staaackars mig som fick MVG i slutbetyg!!!!!! Jag som var beredd på ett G. För mitt projektarbete jag gjorde över en helg (började fredag, inlämning måndag).

Hela vägen skuttar jag hem (efter att ha sprungit runt i skolan, hoppat upp & ner, skrikit iiih iiih iiih WAAAAHHH och snurrat runt runt runt på en stol) och totalt svävar på moln. Känslan är fantastisk och påminner om den när du är kär! Bubbel, pirr och sprudlande.

Gästbloggare: Jessica White

Som gästbloggare vill jag bjuda på kvällens sista låt.  Lyssna, njut och somna sakta in till Carolas ljuva stämma. 

Don't let the bedbugs bite

Jag säger godnatt med den här gudomliga låten som har varit min drog de senaste (två) dagarna.

SÅ JÄVLA BRA

Spotifylänk:

Kings Of Leon – Manhattan

Sanningen gör ont

"Det här är du fan." kläcker Tobbe ur sig väldigt spontant.

Skoldatorer...

Jag kan inte kommentera. Och det är jävligt irriterande!

Billig humor

Hos doktorn idag, igen, då jag gör en superscan på hela mig. Har vid det här laget gått igenom de flesta tänkbara sjukdomar/anledningar till varför jag mår dåligt. Jag har kommit fram till allt från olika typer av cancer, nya okända sjukdomar och insekter som lever inuti mig. Allt resulterar i död.

Min doktor är för övrigt ca. 1.50 (max), asiat och heter Risberg i efternamn. Hehe.

Riset för att hon är asiat och så är hon inte längre än ett berg med ris. Det är här den billiga humorn kommer in.

.

.

Jag fick ge ifrån mig FEM hylsor med blod på labbet och jag riktigt kände hur blodet höll på att ta slut.
För att kompensera smärtan unnade jag mig två toast på donken, och efter dem kände jag mig mycket bättre.

Hann under väntetiden bli klar med min bildläxa.

Läxan var att rita en bild av "livstid på bänken".

Nu blev jag missnöjd. Den är inte alls lika snygg på datorn som i verkligheten. Men så är det ju med allt (läs: alltså jag med. blink blink.)

Uppenbarelsens fasa

Det är läskigt. Åkte med buss 4 på väg hem från skolan idag.

När jag sitter där och filosoferar kliver det på ett ungt par med en barnvagn. Och för första gången ser jag på dem, barnvagnstypen, som människor. Jag blev chockad över min egen tanke. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det.

Innan, har jag sett på dem som "såna där". Såna där som alltid ska tränga sig, såna där som ser äckligt söta ut, såna där som plöjer hela trottoaren...

Nu, nu såg jag på dem och tänkte att de var vilka som helst. Kanske några av mina vänner inom nåt/några år, eller kanske redan var några av mina vänners vänner.

Jag kände att jag förstod. 

Det är läskigt, det där med insikt.

Dagens gärning

Imorse, på min väg att möta mamma utanför korvmojen i Liljeholmen, kliver jag på tunnelbanan. Jag började längst fram på tåget men skulle längst bak, så jag tog mig an utmaningen att cruisa igenom hela långa korven.

När jag bara är meter från den sista tunnelbanedörren hittar jag små, svarta nålar som man använder till korktavlor, utspridda över precis hela tunnelbanegolvet. Vad fan har hänt här, tänker jag för mig själv och börjar fantisera ihop en bild av hur någon lägger dem där med flit,  samtidigt som jag sätter mig ner. Sekunden efter jag satt mig får jag dåligt samvete. Tänk om en söt (eller ful) liten (eller stor) hund får nålar i tassarna? Eller om ett barn snubblar på dem och får nålar i ansiktet.

Tanken på vad mitt icke-agerande skulle kunna leda till, kunde jag inte leva med. 

Därför tog jag tag i min tidning,  gjorde den till en kvast och sopade ihop alla varenda liten nål tills de låg prydligt i en stor hög för att sedan plocka upp varenda liten nåljävel som låg där på golvet och lade dom sedan i burken som förövaren så prydligt lämnat efter sig.

Och som den amatörbloggare jag är, ångrar jag mig sekunden jag samlat in alla nålar och tänker att "fan, jag borde tagit en bild!". Jag frestades något otroligt av impulsen att slänga ut nålarna på golvet igen, ta ett foto, och sedan samla in dem ännu än gång. Allt för att dela med mig av denna åsyn till er. Dock hejdades jag då det bara var en station kvar tills jag skulle av. Det får bli en annan gång.

Att man kan va kattig har jag ju hört.

Alltså. Något måste jag göra som är fel. Eller fel... mer hundlikt.

Jag var nyvaken, hade kämpat mig upp till köket och stod i detta ögonblick vid köksbänken. I morgonharmoni hyvlade jag ostskivor som jag snart skulle lägga på två nyrostade mackor för att de läckert skulle smälta.

Jessica springer runt som ett yrväder för att plocka ihop det sista och ta sig ur hemmet. Precis innan hon går skriker hon gällt

"Tyras koppel ligger i min väska!"

Jag väcks ur min morgondvala och svarar lite förvånat "Va?". Jag pratade med Chris!, sa hon då. Och pang, så smälls dörren igen.

Jag står lite fundersam en stund tills jag hör ett öronbedövande asgarv från mammas sovrum. Hon var nöjd, det var visst inte bara hon som tog fel på mig och Isa.

Isa.

Jag.

Jag kanske är så van att se mig själv så jag missar den slående likheten? Eller så ligger likheten i beteendet.

Ja, jag brukar skälla, springa runt och lägga hundmat överallt, tigga mat vid matbordet och gå på promenader i koppel.

Sussa sött

Jag säger godnatt med den här underbara låten. 

(fantisera bort de irriterande trummorna som egentligen inte tillhör låten, dumma youtube)

Spotifylänk: Damien Rice – Cannonball

Nivåskillnad

Jag ser ingen vits i att kommentera det här urklippet.

Lyckades. Plugga. Lite.

Det vill jag fira med att ge er ett citat ut "Enten - Eller", skrivet av den danske filosofen Jaan Kirkegaard år 1843.

"Flickorna behagar mig icke. Deras skönhet är flyktig som en dröm och som gårdagen när den lider mot sitt slut. Deras trohet - ja, deras trohet! Antingen är de otrogna, det intresserar mig inte längre, eller också är de trogna. Råkade jag på ett sådant exemplar, skulle hon behaga mig på grund av sin sällsynthet, men i långa loppet skulle hon inte behaga mig, ty antingen skulle hon vara trogen livet ut, och då bleve jag själv ett offer för min experimentlusta, eftersom jag då måste stå ut med henne, eller också kom den dag, då hon upphörde att vara det, och då var jag tillbaks i det gamla igen. - - -"

Det är inte lätt mina vänner.

Dö, bara dö...

Visst Jessica. För det mesta älskar jag dig. Men just sådana här dagar så bara hatar jag dig.

Jag vill skrympla ihop dig till en liten boll, tända eld på dig, stampa på dig, binda fast dig i en sten för att slutlugen låta dig sjunka till mälarens botten och med tiden vittra sönder och/eller bli uppäten av fiskar.

För att ni inte ska missförstå mig känner jag att jag måste förklara mitt hat. Allt började när jag satt på balkongen, jag försökte plugga men hade ångest och solen i ögonen. För att åtgärda detta problem tänkte jag att godis löser alla problem i världen, alltså även detta. Jag reser mig och går och handlar mitt godis.

Men när jag hade fått mitt godis kände jag mig inte alls nöjd. Snarare tvärtom. Min ångest var nu tredubblad. Varför denna ångest? Jo. För när jag stog där i hallen, ytterst nöjd med tanken på mitt godis ropar Jessica på mig.

"Tyra! Vänta lite.. Jag åker med dig ner. Jag ska ut och springa!"

Jag lovar er att hon satt där i köket och bara väntade på att jag skulle göra något onyttigt. Hon liksom kände det på sig. Planerade det noga och log för sig själv åt sina onda planer.

Sedan, när tiden var kommen så högg hon till, snabb som en kobra, dock ännu giftigare.

Så nu sitter jag här med tredubblad ångest, slösade pengar och fortfarande inget plugg gjort.

FÖRSTÅ VAD JAG FÅR STÅ UT MED?! 

Nu vill jag ha mitt godis ännu mer och tröstäta.

Polis polis potatisgris kan va bra att ha

Var vid kronobergshäktet idag och skaffade mig ett nytt Id, så  att jag slipper ränna runt med passet överallt. Id-fotot blev helt okej.

Hade tidigare i veckan fått hem ett hittegodskvitto där det stog att Polisen fått in en Brun väska och en läderplånbok. Eftersom hittegods låg så nära knallade jag över dit för meddela att väskan inte var min eftersom den jag vart av med var Blå.

En äldre herre med högt hårfäste och polisdress satt i luckan och envisades med att hämta fram väskan från hittegodskvittot ändå.

"Fan, hoppas det inte är en snygg väska. Då kommer jag ångra mig för att jag sa att den inte var min.." tänker jag för mig själv. Även om jag aldrig skulle göra något sånt.. He he he.

Tro det eller ej men väskan han kom med är visserligen snygg, men inte alls brun. Väskan han kom med är blå och är min! YIPPIE!

Dock var den länsad på allt av värde. Men sådant går alltid att fixa nytt, tröstar jag mig med.

Den hade blivit upphittad på söder så lusarna hade väl tagit vad de ville ha sedan bara slängt iväg den. Svin. Det jag verkligen tröstar mig med att det är en idiot som tagit den, men en annan mycket snäll människa som tagit sin tid att lämna in den. Det finns hopp.

Efter de glada nyheterna åkte jag till doktor doktor i solna för att ta reda på om jag hade cancer (har en leverfläck som ändrat färg). Det hade jag inte. Så det var ju ännu en glad nyhet! Eller en icke-dålig nyhet. Beror på hur man ser på det.

Firade med en sallad och lite shopping med mamma. Caféet hade inte snålat med räkorna, sånt gillar vi verkligen.

Studentmat

Jag nämnde i ett tidigare inlägg hur jag funderat över att skapa en matblogg men sedan insåg att det enda jag skulle kunna blogga om var pasta. Men.. Liiite mat måste jag få blogga om. 

Så här kommer ett super-recept på en maträtt som är super-god, super-billig och super-lättlagad. Aka studentmat.

Du behöver:

Pasta/Spaghetti

Creme Frachie

Fiskfiléer (det mesta funkar)

Lite sallad vid sidan om

Kryddor:

Salt

Peppar

Paprikakrydda

Gurkmeja

Cayennepeppar

Oystersås

Det enda jag kräver av dig är att du köper fisk med MSCs blå märkning (se vänstra hörnet). Varför? Jo vi alla måste värna om miljön.

Ok. Så här gör du:

Sätt på pastavatten.

Skär upp fisken i små bitar.

Stek fisken.

Häll i pastan när vattnet kokar.

Häll i creme fraichen i stekpannan.

(du kan ev. tillsätta lite matlagningsgrädde om du vill ha en såsigare konsistens. eller vatten.) 

Krydda.

Servera och ät. Volia!

Bon apetité! Avnjut en smaskig måltid

Guten morgen sonnenschein

Vilken underbar morgon. Jag har ingen skola idag. Eller.. jag har gett mig själv ingen skola idag. Och det är fantastiskt skönt!

Nu sitter jag på balkongen och schteker och ska snart möta upp Chris för att fixa ett nytt leg.

Fåglarna kvittrar, jag har insyn i ett fågelbo där det sitter små söta fågelungar, solen skiner och ja.. allting är näst intill perfekt förutom det lilla faktum att det är pollen precis överallt! Min datorskärm är numera gul.

Till dig från mig.

Mångsidighet är viktigt var det nån som sa

Eftersom jag har ett väldigt flexibelt utseende så tänkte jag visa några av mina olika sidor. Då blir det lättare för dig att senare kunna läsa av mig.

Här är jag glad. 

Här är jag lite trött.

Här ser jag något jag vill ha.

Här är jag rädd.

Här är jag flirtig.

Här är jag fundersam.

Här är jag förvånad.

Här är jag förbannad/mordisk.

Här är jag hungrig.

Här är jag finsk same.

Här är jag normal.

Känn hur gräslikt det luktar*

*Gräs. Fattar du? Det luktar gräs! (Haha!)

Och med det så luktar det sommar! Ååh sommartider hej hej

Nu vill jag åka båt. Ta en impulstripp för att sätta mig på en klippa och grilla marsmallows med underbart kravlösa vänner. 

Men nu har jag ingen båt och inga marsmallows. Jag sitter på balkongen och har det rätt jäkla bra här med.

24 timmars bildbomb

Det är fredag och vi slår på stort.

Jag droppar in hos snyggmandis kl. 21 efter jag fått ett sms där hon skrev att hon hatade mig*.

Hittade senare ett sms i min utkorg där det stog "Nej du älskar mig", skickat 01:27. Vin skapar kärlek (och minnesluckor).

Som tur är finns det inga fler bilder från resten av kvällen. 

Och du det där som klängde i lamporna, nej, det var ingen apa.

Det var jag.

*Hon hatar mig för den jag är, jag är en sann tidsoptimist.

Lördag, senare nästa dag.. 

Det blidde en walk of shame hem och är hemma vid 11 för att inte få sova. Direkt in i duschen för att sedan åka till Anna & Ty på pajknytis för att fira Denises hemkomst efter 8, nästan 9 månader i Canada.

12 timmar senare åker jag till Sockenplan för att möta en annan Anna och Amanda som varit på grillfest. 

När jag kliver av tunnelbanan nästan snubblar jag in i en kamphundsfajt. Riktigt äckligt med blod överallt. Den var inte anordnad men båda ägarna verkade skeva. Stackars hundar.

För övrigt kom det 6 ordningsvakter och 7 poliser till platsen, tunnelbanetrafiken stoppades och en papparazzi stog i buskarna och fotograferade. Och nej, jag skojar inte.

Tre poliser var aktiva. Resten jobbade stenhårt på att vara en så pass bra publik som möjligt.

Anna var upprörd. Amanda är blond.

Hemma hos Sofia & Olliver...

...var det "fest" och ibland är ord överflödiga. Jag låter bilden tala sitt klara språk.

En tripp till Afrika

Ja, eller nästan i alla fall. Lite i efterhand såhär kommer bilderna från mammas födelsedag upp. 

Vi åt på en Etiopisk restaurang på Gotlandsgatan vid Skanstull. Minns tyvärr inte vad den hette, gaga nåt?

Mamsi öppnar paket.

(och älskade halsbandet hon fick av mig)

Ser det gott ut? Nääähhh... Men, alla kan ta fel. För det var det. Jättegott var det faktiskt.

Hur gott var det? Såhär gott tyckte Jessica.

Systrami* hittade nya sätt att använda matskålarna och visar här vad som gäller till Beach 09.

Den här tavlan hängde och dinglade i matrummet. Vad de som hängde upp tavlan tänkte när de gjorde det vet jag inte.

Aptitretare? I don't think so.

*Slang för syster min / min syster.