Jag är den i mitten med rosa napp.
Jag minns att som femåring ansåg jag mig stor. Känslan höll i sig tills jag var runt sjutton. Jag ansåg som tioåring att sexton var den perfekta åldern, det gör jag fortfarande. Som tioåring ansåg jag även att folk som var äldre än sexton var vuxna.
Såhär två och ett halvt år efter sexton är jag inget barn längre, inte ens ungdom. Jag är "ung vuxen" enligt arbetsförmedlingen.
Men ändå, när jag är lycklig, känner jag mig inte en dag över fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar