Imorse, på min väg att möta mamma utanför korvmojen i Liljeholmen, kliver jag på tunnelbanan. Jag började längst fram på tåget men skulle längst bak, så jag tog mig an utmaningen att cruisa igenom hela långa korven.
När jag bara är meter från den sista tunnelbanedörren hittar jag små, svarta nålar som man använder till korktavlor, utspridda över precis hela tunnelbanegolvet. Vad fan har hänt här, tänker jag för mig själv och börjar fantisera ihop en bild av hur någon lägger dem där med flit, samtidigt som jag sätter mig ner. Sekunden efter jag satt mig får jag dåligt samvete. Tänk om en söt (eller ful) liten (eller stor) hund får nålar i tassarna? Eller om ett barn snubblar på dem och får nålar i ansiktet.
Tanken på vad mitt icke-agerande skulle kunna leda till, kunde jag inte leva med.
Därför tog jag tag i min tidning, gjorde den till en kvast och sopade ihop alla varenda liten nål tills de låg prydligt i en stor hög för att sedan plocka upp varenda liten nåljävel som låg där på golvet och lade dom sedan i burken som förövaren så prydligt lämnat efter sig.
Och som den amatörbloggare jag är, ångrar jag mig sekunden jag samlat in alla nålar och tänker att "fan, jag borde tagit en bild!". Jag frestades något otroligt av impulsen att slänga ut nålarna på golvet igen, ta ett foto, och sedan samla in dem ännu än gång. Allt för att dela med mig av denna åsyn till er. Dock hejdades jag då det bara var en station kvar tills jag skulle av. Det får bli en annan gång.
2 kommentarer:
UNDERBAR DU ÄR <3
TACK fina fina du! <3
Skicka en kommentar