Dö, bara dö...

Visst Jessica. För det mesta älskar jag dig. Men just sådana här dagar så bara hatar jag dig.

Jag vill skrympla ihop dig till en liten boll, tända eld på dig, stampa på dig, binda fast dig i en sten för att slutlugen låta dig sjunka till mälarens botten och med tiden vittra sönder och/eller bli uppäten av fiskar.

För att ni inte ska missförstå mig känner jag att jag måste förklara mitt hat. Allt började när jag satt på balkongen, jag försökte plugga men hade ångest och solen i ögonen. För att åtgärda detta problem tänkte jag att godis löser alla problem i världen, alltså även detta. Jag reser mig och går och handlar mitt godis.

Men när jag hade fått mitt godis kände jag mig inte alls nöjd. Snarare tvärtom. Min ångest var nu tredubblad. Varför denna ångest? Jo. För när jag stog där i hallen, ytterst nöjd med tanken på mitt godis ropar Jessica på mig.

"Tyra! Vänta lite.. Jag åker med dig ner. Jag ska ut och springa!"

Jag lovar er att hon satt där i köket och bara väntade på att jag skulle göra något onyttigt. Hon liksom kände det på sig. Planerade det noga och log för sig själv åt sina onda planer.

Sedan, när tiden var kommen så högg hon till, snabb som en kobra, dock ännu giftigare.

Så nu sitter jag här med tredubblad ångest, slösade pengar och fortfarande inget plugg gjort.

FÖRSTÅ VAD JAG FÅR STÅ UT MED?! 

Nu vill jag ha mitt godis ännu mer och tröstäta.